Vem hade trott att jag en dag skulle flytta till Tyskland för att stanna då jag den där gråa, kalla oktoberdagen för sex år sedan lämnade Finland, min familj och mina vänner, ja min säkra tillvaro för att tillbringa ett år i en främmande tysk stad med främmande människor. Utbyte. Erasmus. Med tårar i ögonen, saknad i hjärtat och oro över vad som komma skall bet jag ihop och åkte iväg.




Jag kom till en stad och en tillvaro som fascinerade mig från början till slut. Det året skulle komma att förändra min tillvaro för alltid. För att jag träffade underbara människor från världens alla hörn: Portugal, Spanien, Italien, USA, Japan, Hawai - you name ist. För att jag träffade min bättre hälft. För att jag alltid kommer att tänka tillbaka på året med ett leende på läpparna. Det var det bästa året i mitt liv. I alla fall hittills.

Ett år blev två och efter enbart några månader tillbaka i Finland fattade jag beslutet: Jag vill tillbaka. Jag måste tillbaka. Hur glad jag än var över att återigen få tillbringa mer tid med familj och vänner var det något som saknades. Jag var omringad av de mest underbara människorna men kände mig ändå ensam. Distansförhållandet höll på att ta kål på mig. Jag lyssnade på mitt hjärta. Visste att det var rätt beslut.

På annandag jul 2007 bar det av. Tillbaka. Inte till samma stad. Men hem. Till ett fortfarande främmande hem. Hem till min kärlek. Tillbaka till en trygg famn. Aldrig har jag känt mig så säker, så trygg, så lycklig.



Jag har aldrig ångrat mitt beslut. Aldrig. Jag får vara med den jag älskar mest, i ett land där jag trivs. Jag saknar den skandinaviska sommaren, javisst. Jag saknar midsommar, lucia och första maj. Jag saknar att inte kunna vara med på födelsedagar, förlovningsfester, ja till och med begravningar. För att inte tala om hur jag saknar familj och vänner. Att se mina brorsbarn växa upp. Men samtidigt är Tyskland mitt hem. Mitt andra hemland och mitt nuvarande hem. Home is where your heart's at, heter det. Halva mitt hjärta är i Finland, andra halvan i Tyskland.

Men har det egentligen någon betydelse? Jag profiterar av båda länderna, kulturerna, språken. Min familj och mina riktiga vänner väntar, även om jag inte har varit i Finland på mer än ett år. Jag hoppas att de förstår. Jag hoppas att de alltid orkar vänta. Jag är tacksam att jag har er!

Jag är ingen Englishman in New York, men en finlandssvensk i Tyskland som hoppas ha hittat sin plats i livet.

Bildkälla: weheartit