weheartit

Jag lever för tillfället helt enligt mottot "If you love somebody let them go. If they come back they were always yours, if they don't they never were". Det är så sant som det är sagt.

Ibland måste sanningen helt enkelt ut. Det får bära eller brista. Efter några om och men slutade jag lördagskvällen med ett leende på läpparna.

Tänk så okomplicerade människor det finns. Tänk så okomplicerat det kan vara i någons sällskap. Vad underbar vänskap kan vara.

Det är något magiskt med morgnar som dessa - dagar efter helgdagar då de flesta har tagit ledigt från jobbet.

Solen skiner och allt är stilla. De tusentals bilarna som vanligtvis otåligt väntar på grönt ljus för att susa runt hörnet, de eviga trafikstockningarna, kampen att komma ut på motorvägen, stressiga cyklister som rusar tvärs över bilvägen - saknas.

Morgonen och dagen vaknar lugnt och stilla till liv medan de flesta av stadens invånare fortfarande drömmer sött i sina sängar. Några få bilar, några få cyklister, några få bussar söker sin väg till arbetet. Mestadels med ett leende på läpparna. En lugn och nästan tom väg, öppna bilfönster, ljuv musik ur radion. Tanken på att det är fredag, att det kommer att bli en lugn dag på jobbet, att det nästannästan är helg. Glädjen över det vackra vädret man kan njuta av från första stund. Ibland är det skönt att stiga upp tidigt och få njuta av dagen.

Doften av kaffe förför mig på vägen till byrån.

En To-Do mindre.

En dröm. Hopp och önskan. Hålla tummarna några dagar till.

Varmt. Alldeles för varmt i mitt lilla jobbrike.

Ett försök på löpbandet. För varmt. För trött. Växlar om till vikter och skvaller. I den ordningen.

Ingen miljonär på teven. Matprogram.

Det avlägsna ljudet av ett förbisusande tåg.

Sommaren svävar i luften.

Drömma bör man, annars dör man. Vem skulle inte vilja hit någon vacker dag?!






google

Det känns rätt absurt att skriva om mode och shopping medan Japan förstörs. Det känns absurt att svettas på löpbandet till tonerna av Please Don't Stop the Music medan man på teven ser tsunamin riva med sig allt den får i sina klor. Det känns absurt att se fram emot en shoppinghelg medan människor på andra sidan jordklotet förlorat allt de har. Det känns absurt att sakna någon som flyttar 300 km längre bort. Medan människor lider i ett land som kanske aldrig kommer bli sig likt. Ett land som inte kommer att vara förstört enbart under de kommande månaderna, ett land som det kommer ta åratal att bygga upp.

Hjälplös, det är vad man känner sig. Man ser bilderna på teven, försöker förstå. Kan inte förstå.

google

En frostig torsdagmorgon, is på bilfönstren. Tonerna av Waka Waka på vägen till jobbet tar mig tillbaka till sommaren 2010 och fyller mig med vemod. Tänk att tonerna av en enkel sång är det enda som behövs för att ta en tillbaka. Tillbaka till en upplevelse, en känsla, en ljummen sommarvind, ett äventyr eller ett skratt. Vemod, kärlek, längtan och saknad fyller mitt bröst. Allt i ett enda sammelsurium utan sammanhang. Den tredje mars tjugohundraelva verkar bli en dag fylld med känslor och ljuva ord. Utan orsak. Bara för att. Einfach nur so.

- Bob Marley


weheartit

Jag minns första gången vi möttes. Yet another one, tänkte jag, omotiverad och ointresserad. Det var en varm sommarkväll i juni. Staden pustade ut efter en het dag medan den fylldes av festglada människor. Ung som gammal. Uteserveringar till höger och vänster. Färgglada drycker, tapas på stora tallrikar, skratt och klirrande glas.

Vi satte oss ner på en av de många uteserveringarna. Obekväma stolar. Small talk. Jag visste inte vad jag skulle berätta, kände mig osäker, lät de andra hålla låda, visste ännu inte var jag hade dig. Det bar av till en annan lokal. Favoritbar, favoritvin, favoritstämning. Typiskt, tänker jag nu i efterhand. Favorit.

Vad som följa skulle var varma ord, omtanke, promenader genom natten, skratt, lättsamhet. I ett nötskal. Ett nötskal som sväller och sväller. Vad glad jag är att vi träffats. Låt det fortsätta. Länge länge.


weheartit

Just nu drömmer jag om

- en Audi A1 (egentligen Audi TT, men man måste väl förbli ens lite realistisk)
- ett prickigt paraply
- en resa till Istanbul
- solstrålar och ljumma vindar
- ett hus designat av Jette Joop, inklusive vinkällare





Bildkälla: google.com

Bland utkasten på min blogg hittade jag ett inlägg om sommaren 2010. Så här skrev jag:

Ljumma sommarkvällar på kultursommarens sköna konserter i gott sällskap; varma, soliga dagar i ny trevlig byrå; nya utmaningar; fruktbulgur; nya vänner och bekanta; att svettas på gym i 35 graders hetta för att sedan ta en iskall dusch; klänningar och kjola; köra cabriolet med hög musik; jordgubbar och körsbär; nytvättade fönster, en alldeles för god pizza alldeles för sent på kvällen.

När jag läser detta slungas jag tillbaka till just den känslan jag upplevde då jag skrev det halva inlägget. Jag befinner mig mitt i en ljuv och ljummen sommarnatt, omringad av goda vänner, skratt, kramar och tygghet. Vilken underbar sommar det var, vilka underbara människor vi lärde känna, vad underbart roligt vi hade! Sommar, kom fort igen!

Allt är så mycket vackrare när du är vid min sida.
Solen ler genom molnen, fåglarna kvittrar bakom kylan.
Allt vänder sig till det bätte, till det vackrare.
Jag kan inte föreställa mig en tillvaro utan dig. Jag är beroende av dina kramar, din närvaro, din förmåga att alltid finna en lösning, din vilja att vilja.

Släpp aldrig taget om mig.

weheartit.com

Jag saknar dig så. Jag kan inte sova utan dig. Jag saknar din godnattpuss då du lägger dig efter att jag redan somnat. Jag saknar att vakna upp till din väckarklocka. Jag saknar att du ringer mig under lunchpausen och medan du kör hem från jobbet, jag saknar att gå på gymmet med dig efter jobbet, att städa upp kläder du låtit ligga och skor som står mitt i rummet, jag saknar att du köper onödiga saker som fyller upp hela kylskåpet. Jag saknar din närvaro, din värme, den säkerhet jag känner då vi är tillsammans. Jag saknar att skratta tillsammans med dig, jag saknar hur du talar en massa strunt. Jag saknar att du ringer tre gånger på dörren för att du inte orkade ta nyckeln med dig. Jag saknar att du hör samma sång gång på gång igen tills jag blir tokig.



Jag saknar att krama dig medan du står och tittar ut genom balkongdörren, att lägga huvudet mot din trygga rygg och känna närhet, säkerhet, värme.



Kanske behöver man vara ifrån varandra ibland för att kunna uppskatta det man har, för att hitta tillbaka till varandra även då man aldrig förlorat varandra. Jag räknar dagar. Planerar resten av sommaren, hösten, vintern. Vill tillbringa dagar, veckor, månader, ja livet med dig.

Jag saknar min bästa vän och bättre hälft.

Bildkälla: weheartit

Jag saknar dig redan innan du åkt iväg. Ser fram emot att få hem dig igen medan du fortfarande ligger tätt intill mig. Kan inte njuta av dagarna för att saknaden redan nu tagit över. Hur klarade jag tidigare av det? Hur klarade jag av två månader, hur klarade jag av fyra månader då till och med två veckor känns tungt just nu?


weheartit

Vem hade trott att jag en dag skulle flytta till Tyskland för att stanna då jag den där gråa, kalla oktoberdagen för sex år sedan lämnade Finland, min familj och mina vänner, ja min säkra tillvaro för att tillbringa ett år i en främmande tysk stad med främmande människor. Utbyte. Erasmus. Med tårar i ögonen, saknad i hjärtat och oro över vad som komma skall bet jag ihop och åkte iväg.




Jag kom till en stad och en tillvaro som fascinerade mig från början till slut. Det året skulle komma att förändra min tillvaro för alltid. För att jag träffade underbara människor från världens alla hörn: Portugal, Spanien, Italien, USA, Japan, Hawai - you name ist. För att jag träffade min bättre hälft. För att jag alltid kommer att tänka tillbaka på året med ett leende på läpparna. Det var det bästa året i mitt liv. I alla fall hittills.

Ett år blev två och efter enbart några månader tillbaka i Finland fattade jag beslutet: Jag vill tillbaka. Jag måste tillbaka. Hur glad jag än var över att återigen få tillbringa mer tid med familj och vänner var det något som saknades. Jag var omringad av de mest underbara människorna men kände mig ändå ensam. Distansförhållandet höll på att ta kål på mig. Jag lyssnade på mitt hjärta. Visste att det var rätt beslut.

På annandag jul 2007 bar det av. Tillbaka. Inte till samma stad. Men hem. Till ett fortfarande främmande hem. Hem till min kärlek. Tillbaka till en trygg famn. Aldrig har jag känt mig så säker, så trygg, så lycklig.



Jag har aldrig ångrat mitt beslut. Aldrig. Jag får vara med den jag älskar mest, i ett land där jag trivs. Jag saknar den skandinaviska sommaren, javisst. Jag saknar midsommar, lucia och första maj. Jag saknar att inte kunna vara med på födelsedagar, förlovningsfester, ja till och med begravningar. För att inte tala om hur jag saknar familj och vänner. Att se mina brorsbarn växa upp. Men samtidigt är Tyskland mitt hem. Mitt andra hemland och mitt nuvarande hem. Home is where your heart's at, heter det. Halva mitt hjärta är i Finland, andra halvan i Tyskland.

Men har det egentligen någon betydelse? Jag profiterar av båda länderna, kulturerna, språken. Min familj och mina riktiga vänner väntar, även om jag inte har varit i Finland på mer än ett år. Jag hoppas att de förstår. Jag hoppas att de alltid orkar vänta. Jag är tacksam att jag har er!

Jag är ingen Englishman in New York, men en finlandssvensk i Tyskland som hoppas ha hittat sin plats i livet.

Bildkälla: weheartit

Jag drömmer mig bort, längtar och fantiserar om ljusa färger, slott, vatten, vackra trädgårdar, sol och sommar, men inser att det inte tar länge innan vi blir tvugna att börja planera, fundera och fatta beslut på allvar och övergå från drömmar till verkligheten som förhoppningsvis förvandlas till en drömlik verklighet.

Idag fick vi dessutom våra ringar - de blev otroligt bra!

Det känns underbart, härligt och pirrigt men samtidigt helt overkligt.


weheartit.com